Pang bom!

Nu händer det grejer. Äntligen lite action på byggarbetsplatsen.

Min bild av en sprängning har varit någonting i stil med en vilda western film där en man i cowboyhatt springer omkring med dynamitstavar och en allt kortare glödande stubintråd. Visst förstår jag att det inte ser ut så i verkligheten, men bilden är fastetsad. Igår var första sprängningen för Stockholmsarenan planerad. Jag hade avsatt tid för ändamålet och tyckte att det skulle bli väldigt spännande. Detta trots att mina kollegor berättade att ingenting syns och sprängladdningen är övertäckt. Tyvärr sköts det hela upp en dag då kvalitetsansvarig inte fått sprängplanen. Visst, det hade gått att spränga ändå eftersom papperen fanns och alla tillstånd var klara, men rätt skall vara rätt och därför avvaktades det en dag tills papperen hamnat i rätta händer.

Idag blev det istället dags för första salvan. Klockan 10.00. Då satt jag naturligtvis uppbokad i möte. Och inte bara då utan även resten av dagen. Ögonen sneglade ner på mobiltelefonens klocka vid 10-tiden. Jag satt på helspänn för att märka om vi skulle känna eller höra någonting i våra lokaler i Slakthusområdet. Ingenting. Klockan 11 kliver produktionschefen in på mötet och berättar att en av vibrationsmätarna inte fungerat som den skulle. Minuterna innan sprängning trycktes det på knappar och byttes batterier för att hinna med tidsramen för sprängningsarbetet. Då ingen kontakt kunde upprättas med vibrationsmätaren avblåstes sprängningen. När klockan blev 12.00 och den första sprängningen verkligen blev av var mina tankar på helt annat håll och för mig passerade den obemärkt förbi.

Min bild av en sprängning är fortfarande en dynamitgubbe med en virad stubintråd som tänds med en cigarett. Imorgon skall jag infinna mig på plats och se till att skapa mig en ny, mer verklig bild av hur en sprängning går till.

Dela och njut:
  • Print
  • Digg
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Google Bookmarks
  • LinkedIn
  • Live
  • Twitter
  • email


0 Kommentarer

Svara