En höjdrÀdd kranförare

En av mina arbetsuppgifter som projektkoordinator pÄ Stockholmsarenan Àr att dokumentera byggprocessen. Idag gav jag mig ut till byggomrÄdet med min kollega Janne för att fÄ bra filmmaterial för en informationsfilm till Paviljongen. Sent ska jag glömma att dagen som började som en trevlig utflykt förvandlades till nÄgot som för mig var helvetet pÄ jorden. (Okej, det finns vÀrre saker, men det Àr svÄrt att fokusera pÄ dessa i situationen jag befann mig i. VÀnta och se).

NĂ€r vi dokumenterat en del fĂ„r Janne för sig att vi ska Ă„ka upp i en av tornkranarna för att ta lite bilder. Eftersom jag Ă€r lite höjdrĂ€dd tackade jag nej till Ă€ventyret och bestĂ€mde mig för att stanna pĂ„ marken. Men
sĂ„ dök den dĂ€r bror duktig tanken upp i huvudet och jag tĂ€nkte pĂ„ vilka bra bilder jag skulle kunna fĂ„ uppifrĂ„n kranen. Jag hakade med andra ord pĂ„.

NÀr jag kom fram till kranen inser jag att hissen upp Àr en korg för tvÄ som hÀnger utanför hela stommen. BÀst att smida medan jÀrnet Àr varmt och allt det dÀr. Med all sÀkerhetsmundering pÄ bestÀmde jag mig för att Äka som första gÀst med den trevlige kranföraren. Janne fick vÀnta pÄ tur tvÄ.

NÄgra meter upp i luften inser jag att jag inte vÄgar titta ut. Jag stÄr dÀrför vÀnd inÄt och blÄhÄller i gallret som finns pÄ insidan av korgen. Den trevlige kranföraren berÀttar att han faktiskt ocksÄ Àr aningen höjdrÀdd och gör sitt bÀsta för att distrahera mig under resan. 65 meter upp i luften, ungefÀr lika högt som Ericsson Globe Àr över torget, fÄr jag klÀttra ut pÄ ett gallergolv med total sikt nedÄt och i alla andra riktningar för den delen. Jag tar min kameravÀska och stativ och sÀtter mig pÄ gallret, krampaktigt hÄllandes en stege som leder upp till förarhytten. Den trevlige kranföraren kollar att jag Àr OK (vilket jag sjÀlvklart sa att jag var) och dÀrefter Äkte han ner för att hÀmta Janne.

Dokumentationen gick inget vidare, för jag vÄgade inte röra mig eller stÄ upp. Mitt i detta försök att samla mod för att vÄga filma ringer telefonen. Det Àr Janne.
”Hissen har stannat halvvĂ€gs upp”.
I denna stund börjar mina knÀskÄlar hoppa upp och ner som ett par maracas. Mina tankar far ivÀg och jag undrar om det gÄr att spendera natten dÀruppe? Rör jag mig mycket nÀr jag sover? Hur lÄng tid tar det att fixa hissen? NÄgonstans inser jag dock att det bara finns en vÀg ner och det Àr stegen.

VĂ„r mycket trevlige kranförare dyker efter en stund upp pĂ„ min vĂ„ning, han tar mina saker och dĂ€refter börjar klĂ€ttringen ner. Jag vĂ„gade inte titta. Körde ett mantra ”jag Ă€r nĂ€stan nere pĂ„ marken, jag Ă€r nĂ€stan nere pĂ„ marken, jag Ă€r nĂ€stan nere pĂ„ marken” medan jag blundade och klĂ€ttrade steg för steg.

VÀl nere pÄ marken fortsatte mina knÀskÄlar skaka en bra stund. Kan sÀga att det var första och sista gÄngen jag begav mig upp i en tornkran. Med andra ord har jag varit dÀr tvÄ gÄnger, bÄde första och sista. Jag beundrar alla modiga kranförare som faktiskt har detta som sin dagliga arbetsplats.